I den första fasen, när lagen och därmed anmälningsplikten trädde i kraft, anmälde man inte särskilt mycket. Till att börja med var man inte så vaksam på de fel man gjorde och även om man var det, fanns det väl ingen anledning att skylta med dem  och det visste man minsann inte vad som skulle hända om man sa att man gjort fel – kanske skulle man få sparken? Därefter, i den andra fasen, arbetar alla kommuner med sin respektive interna kultur. Med att säga att det är normalt att begå misstag – alla begår misstag, det är mänskligt att fela och det viktiga är att man lär av de där misstagen. Och därmed anmäls det mer. För att det är bra att anmäla helt enkelt. För att det visar att man är medveten om vad som sker. Vi mörkar inte.

Sedan – fas nummer tre – då lär man av sina misstag och gör därför färre misstag och nu finns det helt plötsligt inte så mycket att Lex Sarah-anmäla.

Kan det vara så? Att det finns en väg att gå här, någon slags Lex Sarah-cykel. Att många anmälningar inte betyder dåligt utan bra. Att få anmälningar inte betyder bra utan dåligt.  Eller tror vi alltid så mycket på det vi gör att vi försvarar det, oavsett om det är bra eller dåligt? Vad tror ni? // Lill