Vill jag bo här?
För många år sedan när jag arbetade i en gruppbostad, satt jag vid något tillfälle och pratade med min chef. Vi pratade rätt ofta hon och jag, men just det här samtalet minns jag särskilt. Chefen berättade att hon pratat med en väninna, som arbetade som förskollärare, och att väninnan sagt att på det dagiset (på den tiden sa man fortfarande dagis, inte förskola) där hon arbetade, där skulle hon ”minsann inte vilja ha sina egna barn”. Min chef sa att hon tyckte att det var väldigt konstigt, för om man inte tycker att dagiset man själv arbetar på är tillräckligt bra för ens egna barn, då måste det ju vara något som är fel, och då måste det ju vara saker man tycker borde vara på annat sätt. Och tycker man det, då borde man ju göra på det här andra sättet. Ja, ni förstår resonemanget. Själv var jag tyst en stund, tyckte inte att det var något konstigt med det väninnan sagt, och sa det också, ”jamen, jag skulle aldrig vilja bo i den här gruppbostaden”. Med andra ord, inte bo i en sådan miljö och under sådana förutsättningar som jag själv var med och skapade.
Chefen såg förvånad ut när jag sa det, men pedagogisk som hon var (förskollärare i botten), bad hon mig utveckla mina tankar, ni vet en sådan där hur-tänker-du-då-fråga. Exakt vad jag sa minns jag inte, men på det stora hela handlade det om att jag tyckte att de som bodde i gruppbostaden hade för lite att säga till om, de styrde inte sina liv så mycket som de var kapabla till. Istället var det personalens kollektiva lösningar som gällde. Att jag inte tidigare, innan chefens och mitt samtal, tänkt ”om jag själv inte vill bo här, är det något som inte stämmer”, tror jag helt enkelt berodde på att jag trodde att det var just så här det skulle vara. Att det fanns någon socialstyrelse eller några politiker som bestämt att så här ska det vara (så var det väl också i och för sig också). Dessutom skötte jag ju bara mitt jobb, minst lika bra som alla andra, och jag var ju ny och de andra visste väl vad som var rätt och riktigt och förresten hade inte chefen sagt att vi skulle göra på något annat sätt.
Det där samtalet blev i allafall startskottet på ett annat arbetssätt, ett annat fokus – för alla som arbetade där. Inte minst fick de som bodde i gruppbostaden mer att säga till om. Duschtider och framlagda kläder och de där självklart gemensamma utflykterna och semesterresorna försvann, och allt det andra, ni vet säkert vad jag menar – försvann. Istället fick var och en bestämma själva när de ville duscha eller vad de ville göra på helgerna eller när de ville dricka kaffe. De där enkla och vardagliga sakerna som våra liv till stora delar består av. Att chefen själv inte föreslagit allt det här tidigare berodde på att inte heller hon föreställt sig att det vi gjorde kunde göras annorlunda.
Nu är det inte så enkelt att det som passar mig, passar alla andra. Inte alls så är det. Och det viktiga är naturligtvis vad de som bor i gruppbostaden eller på äldreboende eller vad det nu är, tycker. Men vad säger ni? Är frågan relevant? Vill jag själv bo här? Lill
Av: Redaktionen, 2012-01-19 02:39
Kommentarer
lotta:
En riktigt bra tankeställare som jag genast drar paralleller till skolans värld. Skulle läraren vilja ha sina egna barn i sin klass.. i synnerhet när det gäller särskolan.
Mot tvång:
Spelar ingen roll, ingen ska behöva bo kollektivt om de inte vill det själv. Det finns mycket att säga om LSS-boende. Men finns det möjligheter till att välja annan boende form? Oftast inte, och svårare tycks det bli. Ni är gäster i deras hem. Svårare än så är det inte. Att det sedan skulle kallas för nytt arbetssätt upprör mig, vi lade ner institutionsboende 1982.
Helena:
Kan tänka mig att frågan skulle vara riktigt bra att ta upp som diskussion i personalgrupper i olika verksamheter. Frågan är relevant och visst skulle man önska att institutionstänket hade försvunnit för länge sedan, men tyvärr lever det kvar på många ställen.
christina:
jag är en 38årig kvinna som sen sex år tillbax bor på ett kommunal lss boende i skåne…..jag tillhöra personkrets 1.
men har aldrig tyckt att jag passar in i just detta typ av boende. vilket gjorde att jag i våren 2011 skickade in en ansökan om en “vistelse” till ett privat lss boende( som oxå finns i skåne) men i en annan kommun, jag och många andra tyckte att nettop detta boende sku ku ge mig ett mycket mera värdigt och meningsfullt liv……efter 3 måneder fick jag svar….. et avslag men den förklaring att alla dom insatser som kommunen sj kunna erbjuda inte var tillprovat än.
jag accepterade avslaget i hopp om att komunen ville hjälpa mig med bland annat att få en meningsfull sysselsättning, en kontaktperson och en arbets teapeut…..meeen efter 4 måneder var där fortfarande inte hänt mycket från kommunens sida.
jag sittar fortfarande hemma i min lägenhet alla vackans 7 dagar….. en kontakt person kan jag titta LÅNGT efter, för en sån finns inte. den arbets terapeut som blev erbjudat mig hade aldrig jobbet med min form av problematik.. så hon hade inte den professionella kompetans för att hjälpa mig med mitt funktionshinder.
NU 5 måneder efter mitt avslag har jag beslutat mig för att ansöka igen.
i hopp om att nån av dom betalning ansvariga inser och fram för allt erkänner att det är inte alltid att man i en liten kommun klara av alla insatser sj men faktiskt får ta hjälp av andras expertis … för på detta år som nu snart har gått sen jag skickade in min ansökan har där inte hänt nån förbättring alls……det enda dom har gjort är att ge mig falska forhoppningar.
Petra stahl:
Helt klart ska man göra allt för att förstå de behov man ska tillgodose. Livet känslorna är i var individ, och ska tas med samma betydelse som du önskar dig själv i ditt mest egenkära. Tack lill
Maria:
Hej! Jag arbetar som LSS-handläggare och är utbildad socionom med inr. mot åldrande och funktionshinder.
Jag har arbetat extra inom Brukarkooperativet JAG, som kämpade för att personer med omfattande funktionshinder skulle få en särskild lag, vilket blev till LSS-lagen 1994.
LSS är bara till för vissa funktionsnedsättningar. LSS är en detaljerad och tydlig lag, därför får man inte glömma bort att Socialtjänstlagen SoL är en ramlag, just för att kommuner ska kunna utforma egna och individuella insatser. Därför ska alla som behöver stöd kunna få det inom SoL, även om socialtjänsten som ofta säger “Nej, vi har inga hemma hossare” osv.
SoL är därmed en mer flexibel lag, som borde ge insatser till personer som inte får insatser enligt LSS.
poetry:
Susanne Ternebrink sveikrr:Ah va harligt att du kanner att det gar framat Malin. Kul ocksa att du hittat nat att ata Haller tummarna for dig! Kram
Veronica Svensk:
Hej!
Jag tror att alla behöver byta perspektiv ibland. Det är väldigt enkelt att fastna i samma enkelriktade spår.
Mycket bra poäng!